Funderar lite då och då på min framtid... Vad ska jag göra med den?? Trivs bra idag... inte bara bra, kanonbra!! men... vet också att jag inte kommer att trivas om jag känner att jag fastnar.

Jag vill utvecklas, gå vidare, förändra, förbättra... Frågan är bara hur jag ska göra det...

Har en liten fundering på att läsa på distans på deltid och kombinera det med mitt jobb... det borde funka... men sen... eller när jag ska jag börja läsa... eller...

Mycket funderingar och frågor till mig själv...

Vill hjälpa andra att må bättre mentalt... det är nog i alla fall så långt jag kommit i tankarna om framtidens "karriär"... eller?? Ibland kan jag bli så trött jag får lust att bli typ systemvetare eller programmerare och bara sitta framför en skärm som jag kan styra dit jag vill... men frågan är ju om jag skulle trivas i längden...

Pedagog?? Tycker om att prata inför människor? Har upptäckt med min instruktörsroll jag har på jobbet  att den passar mig som handen i handsken, har också fått otroligt mycket positiv feedback på min förmåga att lära ut. Har ett nytt uppdrag nu där jag kommer i allra högsta grad få vara delaktig i upplärandet på jobbet :) Kan det blir bättre?? Nej, inte just nu... och det är därför framtidsplanerna känns diffusa... Ska jag ta tag i dem när jag känner att vardagen (läs jobbet) inte tillfredsställer mig längre eller ska jag förekomma den känslan?? Sluta på topp så att säga?? ;)

Hmmm... funderar nog vidare en stund i alla fall... Eller kanske kan få lite bra råd här :D

Milleniumserien på tv just nu... Den är himla bra den :) Skönt att den förgyller min lördagkväll hemma i soffan... I och för sig inte själv, trevligt sällskap av söstra mi ♥

Känner mig lite modig faktiskt... eller rebellisk... eller... Ja, vad jag ska kalla det vet jag inte... Kanske knäppt från början att jag ens behöver tänka en extra tanke innan jag bestämde mig...

Men... eller som Tony Irving säger "maan"... kanske behöver vara lite modig... eller bara göra utan att ta ansvar för andras känslor, det ligger på var och ens ansvar...

Tror i alla fall att min hemläxa har hjälpt lite, känner en positivare fågel i mitt huvud som kvittrar... ingen som behöver "sänka" andra... vilket är ett tecken på självkänsla...

Att snacka skit om andra... eller "förminska" andra är ett tecken på låg självkänsla... Känner mitt behov av det minska drastiskt :) Kan till och med önska de jag inte gillar ett långt och lyckligt liv!! Kanske i och för sig beror på att jag har slutat "ogilla" folk en hel del... Har slutat till viss del att reta mig på andra och försöker tänka att det finns anledningar och bakomliggande orsaker till att folk beter sig på ett visst sätt... Försöker också tänka att jag är inte norm... kan inte utgå från att alla tänker som mig och handlar utifrån mina referensramar...

Gör lite läxa, sätter en deg, sen går jag nog och lägger mig :)

Har varit duktig nu och gjort min läxa :) Känns skönt ;) Då menar jag nu min egen lilla läxa som jag ger mig själv... Mitt arbete för min självkänsla :)

Blundade lite med ena ögat när jag så hur länge sen det var jag skrev... tror att jag försöker "tänka" min lista ganska ofta men det är inte alls lika ofta som jag får ner den på papper... och det på papperet är bättre, för då kan jag gå tillbaka och ge mig en liten "boost" när jag behöver :)

Har haft en underbar dag med familjen och utan att behöva tänka eller göra så har jag verkligen levt här och nu... Älskar de kontraster jag får nu när jag jobbar deltid och det verkligen går på högfart där med vårt projekt. När jag då har mina lediga dagar kan jag verkligen uppskatta det lugnet och de planlösa dagarna när tiden inte är så viktig utan de basala behoven får gå först... äta... sova... Det blir mer "här-och-nu"-känsla :)

Känner också att den slentrian över de dagar som bara kom och gick i mängder inte alls blir likadan... Vet nu med facit i hand att jag inte uppskattade alla dagarna... Men när jag ser det i ett större perspektiv tror jag ändå att jag har stannat upp och njutit många gånger, och det är jag både glad, stolt och tacksam över!!

Har lagt några av mina bekymmer åt sidan nu och försöker inte ens tänka på vad eller hur jag ska göra när de eventuellt dyker upp igen... för det lär de nog göra vare sig jag vill eller inte... Kan känna att jag rycker lite på axlarna och försöker ta hand om mig själv på bästa sätt istället för att oroa mig för vad som komma skall...

Njuter nu av kvällen och funderar lite på vad morgondagen har att erbjuda... Kommer få njuta av lite trevligt sällskap tror jag... lite sol på det så är det en dag på topp ;)

Åh, vad jag ska sova gott inatt!! Hoppas ni andra kan göra det med... Älska er själva, förlåt er själva och andra... och bara låt ett lugn bo i magen så... Visst låter det lätt... och jag vet att det är det ju inte alltid... men någonstans måste man börja och även en tusenmilafärd börjar med ett steg som någon klok människa har uttryckt det... eller "närhelst du gör något som inte fungerar, sluta upp med det och gör något annat" eller på ett annat sätt i alla fall...

Jag önskar för alla och envar mod och styrka att börja vända på sin båt om riktningen man har inte leder någonstans...

Filosofiskt värre ;)

Tar nog och landar på min kudde nu :)

Efter en djup dal i onsdags spenderade jag gårdagen med att vara här och nu och bara njuta av dagen.

Dock avslutades nästan dagen med att hjärtat gick i bitar...

Tänk att tanken på händelser kan ge sådana fysiska reaktioner... Tacksamheten flödar!!

För att förklara det kryptiska så tittade jag på en dokumentär igår, en dokumentär om en fruktansvärd händelse som hände för 2 år sedan.

Två små barn mördades och deras mamma överlevde ett brutalt överfall.

Hur... jag bara undrar HUR kan det gå så fel i och för en människa att han eller hon kan skada ett litet barn så illa att de dör.

Dessa två barn jag talar om är Max och Saga i Arboga.

Det sliter och river så i mitt hjärta när jag ser mitt underbara barn som är kärleken personifierad... hon är nästan lika gammal nu som Saga blev... Hur skulle någon kunna vilja skada en sådan liten underbar varelse som är så oförstörd och obekymrad?????

Blir alldeles illamående över hur hemsk världen kan te sig ibland...

Sen slog mig nästa underliga tanke... Denna människa som jag inte kan förstå mig på, som har gjort detta hemska, har själv en gång varit ett litet barn. En glad, lycklig, bekymmersfri ettåring... förhoppningsvis i alla fall.

Har hon haft en mamma som tittat på sitt lilla barn med ren kärlek i blick och hjärta?? Hur och var gick det så fel?????

Inget ont som inte har något gott med sig... eller vad man kan säga för tröstande... Den tacksamhet jag känner för att ha fått denna underbara lilla varelse till mig känner inga gränser!! Alla stunder med henne är en skänk från någon som jag tänker ta till vara på till fullo.

Ska jobba på att behålla dessa tankar de dagar när det är tungt...

För övrigt vänder vi från dalen nu och tar oss mot toppen... På måndag kommer vi att stå på toppen och kasta oss ut handlöst och hoppas på att vi landar mjukt ;) men det tar vi resten av en annan gång... känns oviktigt just nu :)

Vilka konstraster jag känner... Gårdagens stress och panik... tänk framåt, planera, strukturera... Försöka visualisera en framtida värld... Dagens lugn, glädje och totala fokus på här och nu...

Känner en viss tacksamhet för båda mina upplevelser då de ger varandra uppskattning...

Fortsätter dagen med att leva i nuet... kanske lite framtidsplanering men mest här och nu... tar det som det kommer och det jag hinner med gör jag... Inga måsten eller krav.

Imorgon blir det lite nytt adrenalin att sätta fart på :) Håller tummarna för att det går som det ska...

Ser fram emot helgen som kommer bli kul i goda vänners lag :)

Känner mig full av liv och glädje :) Hoppas att jag kan sprida och förmedla denna känsla till andra i min närhet!!

Det är egentligen inget särskilt som hänt eller förändrats den senaste tiden jag bara känner en djup och innerlig tacksamhet över mitt liv och mitt leverne. Känner en lycka som finns ända nere från tårna till långt över huvudet ;)

Allt är inte perfekt, men jag inser och lever med att allt kan inte vara perfekt... vart ska vi då sträva? ;)

Jag ska jobba på att hålla i den här känslan och sprida den omkring mig istället för att dras med i negativitet... Nu menar jag inte att jag är den enda i min omgivning som är positiv, men jag hoppas att när mina nära och kära är lite låga kan jag hjälpa till att lyfta dem :)

Får lite tankar och funderingar om framtiden och det känns lovande ;) Har mål att sätta upp och sikta mot :)

Kanske är det solen som lyst idag som lyst ända in i kropp och själ... eller...

Strunt samma... Nöjd är jag och lycklig är jag!! Tack för allt jag har och allt jag får :) Vem jag nu ska tacka... det vet jag inte ;)

Kanske skulle ta vissa diskussioner just nu när jag känner mig lite på krigsstigen... har en viss tendens att backa annars och inte säga vad jag skulle vilja eftersom jag tänker för mycket på konsekvenserna...

"Måste det sägas nu och måste det sägas av mig" är två frågor jag ställer ibland när jag har något jag vill säga... Är jag i en diskussion så blir svaret ofta nej på båda och då låter jag bli...

Detta kan vara både en styrka och en svaghet. I vissa fall är det bra att kunna bita sig i tungan och inte behöva ångra sig för en massa dumheter man vräker ur sig i stridens hetta men íbland när inte vänliga förstående lugna inlägg biter... då kanske jag skulle behöva riva ifrån lite...

Ja ja... vi får se om jag vill och orkar ta det...

Ska jobba lite på att skilja dessa situationer åt...

Ska nog fylla på min latte som jag lyxat till min morgon med och fortsätta med dagens djupa funderingar :)

Har fått några pikar om att bloggen tystnat... Ja, man kan ju nästan tro att man gått och dött :P Kanske ska hävda att jag varit insnöad och gått i ide :)

I alla fall... låter orden flöda en stund...

Självklart har det hänt en massa grejer... inga särskilt stora eller små... inga konstiga... eller massa konstiga... Svårt att summera några månader så här på rak arm.

Tyvärr måste jag ju också säga att på vissa plan har det inte hänt någonting... står helt still... förstår inte... sliter mitt hår...

Försöker släppa det jag inte kan förändra och bara acceptera, för at acceptera tror jag att jag behöver distansera mig... vilket inte är så populärt alla gånger :P

Jag försöker i alla fall att få min lilla värld att gå ihop :) Jobbar på min tacksamhet och mitt behov av hjälp, går sådär... är nog på samma nivå som tidigare, allt känns så bra och jag mår så bra därför slarvar jag med insättningarna trots att jag vet att det kommer att komma uttag som jag kanske inte har "råd" med... det är ju det som är livet... jag menar, jag kommer ju inte att skonas från de jobbiga som händer...

Har fått lite rätsida på saker och känner att jag är på rätt köl i alla fall... synd bara att jag inte kan vara det stöd som jag skulle kunna... men det är ju svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Har försökt att vara rak och ärlig och säga vad jag tycker och står för och ibland går det bara käpprätt åt skogen... skönt i alla fall att komma ut ur det hela och veta att jag var sann mot mig själv i alla fall...

Jaa, vad ska man säga... eller vad ska jag säga?? Tycker att jag sagt mycket nu :) Ska nog njuta av tystnaden, kaffekoppen och värmen från brasan nu :) Känner tacksamhet för att jag får sitta här och titta ut över ett fantastiskt vackert landskap dränkt i sol och snö :) Behöver lite hjälp med att vilja finna mod... Så, halva läxan gjord :) Då kan jag ju dra till med en klapp på axeln för att jag varit effektiv trots den tidiga morgontimmen :)

Njut! Lev! och lär :)