Är fortfarande kvar i någon sorts upprymdhet efter fredagens upplevelser.

Spädde på det hela igår kväll med djupa samtal med nära och kära. Så skönt och befriande för själen att få prata ur hjärtat...

Fick många nya kloka tankar och funderingar...

En klok kvinna sa att i genomsnitt tänker varje person 60 000 tankar per dag. Av dem är 95% samma som igår... hur utvecklande är det???

Eller hur?!

Utmana dig själv du! Jag utmanar både mig själv och dig ;)

Tänk några nya tankar idag... imorgon är de gamla ;)

Igår tänkte jag många nya tankar... Försökte anamma en av mina nya lärdomar från fredagen: Tänk runt 360°. Där jag står och tittar och tänker just nu ger mig ett perspektiv på ungefär 15°... Tänk runt problemet... ett helt varv!

Fick känna både glädje och sorg igår! Glädje över att det finns hopp och att framtiden är ljus. Sorg över att hoppet är långt borta ibland och innan ljuset är det väldigt mörkt.

Jag vet inte vad jag ska göra för att lysa upp mörkret... :(

Som tur är vet jag hur jag skall hålla ljuset levande där det finns, i alla fall hjälpa till att hålla liv i det.

Godnatt!

Och tänk nu en ny tanke imorgon också ;)

Jag trodde förra inlägget skulle starta min lust att skriva så jag inte behövde skämmas igen efter en lång frånvaro... men icke då...

Nu tänker jag inte lova eller gissa någonting...

Igår väcktes i alla fall min skrivlusta igen! Hade ett om än ensidigt men ändå fantastiskt möte med en människa.

Ensidigt för att jag lyssnade på en föreläsning men som sagt helt fantastiskt! Efteråt kände jag mig helt upprymd... som en viss annan rödhårig bestämd donna brukar säga (beskrivningen stämmer in på mig också) HALLELUHJA MOMENT!!!

Tony Berglund var namnet... han som talade alltså...

Helt fantastiskt! (detta var förhoppningsvis det sista fantastiskt-ordet i detta inlägg för den som räknar) Jag fick såna härliga insikter! Lärde mig otroligt mycket och fick en massa värdefulla tankar!

Jag är en större människa nu än jag var innan.

Det går inte att återge vad han berättade för det måste upplevas! Han berättade om sig själv och sin livsresa!

Föreläsningens titel var "Att våga göra val"

Det handlade mycket om just det och ännu viktigare... när du har valt... så måste du handla! Ett val eller en tanke utan en handling är inte mycket värt.  Han pratade också om offer-roller. Han berättade om sitt eget liv som från ganska tidiga år var kantade av mycket våld och droger. Idag har han förstått att han länge sett sig själv som ett offer. Jag upplevde det som ett viktigt budskap som han skickade med oss (eller mig) att sluta se dig som ett offer. Du medverkar själv i ditt liv, ta ansvar för det! Du kan inte se dig som ett offer för yttre omständigheter! Så underbart att få ord på några tankar jag burit på. Inte för att jag brukar ha svårt att sätta ord på mina tankar men ibland kan jag tycka att det är svårt att få ut dem på ett begripligt sätt.

Tack Tony!

Efter all tid av turbulens på jobbet har jag funderat en del på gruppers processer. Det har varit ganska intressant hos oss att se olika konstellationer och vad "oreda" i en grupp kan ställa till med.

När man jobbar som vi gör tycker jag att det är viktigt att alla fungerar bra i sin roll och att man kan lita på sina kollegor i sin profession.

Vi behöver fungera som ett bra team för att vårt arbete skall bli så bra som möjligt. När en massa tid och energi måste läggas på att få gruppen att fungera flyttas fokus från våra verkliga arbetsuppgifter och arbetet tappar kvalitet.

När det stormat mycket och länge såg jag till och med en utmattning i gruppen.

(En parentes nu.... allt det här är mina upplevelser och mina analyser... alltså min sanning... inte nödvändigtvis allas sanning)

... jo, gruppen gick in som i en utmattning... vilket antingen resulterade i eller uppenbarade sig som om alla gick in i sig själva. Energin mot varandra (i alla fall den positiva) för att vi ska/skulle fungera som grupp nästan upphörde... En väldigt märklig känsla när vi från att vara ett stort team (med förvisso många små undergrupper i) helt plötsligt upplöstes till en massa egenarbetande "individer" som slöt sig från omvärlden...

Det här kanske låter som en väldigt dramatisk analys av min arbetsplats men som tur var höll detta tillstånd inte i sig så länge och nu när gruppen tappat några medlemmar känns det som om ett lugn infunnit sig... Jag ska inte peka ut någon och säga att: när du lämnade gruppen blev allt bra igen... men det kändes som om energin som skapade en del turbulens bara försvann.

Säger igen... märklig känsla...

Det jag funderar och studerar nu är just hur grupper fungerar och varje gång det faller ifrån eller tillkommer en ny medlem så börjar arbetet från "noll" igen. Det kanske låter negativt, som om vi måste börja om från början igen när vi nästan var i mål men det är inte så jag menar.

Ibland är det skönt att börja från början och ibland mindre skönt.

Vad säger ni om grupper?? Intressant att höra andra infallsvinklar och åsikter... detta är ju som sagt endast min upplevelse och med nya upplevelser som kommer kan jag komma att ändra uppfattning!

Jag tror inte jag sagt det sista ordet i denna filsofi än... men för den här gången ger jag mig :)

I en konflikt måste du äga din del!!!

En hård insikt kanske och det är lättare att se om jag börjar med att titta på andras konflikter som jag står utanför.

Att gamla ordspråk eller talesätt just blir gamla ordspråk eller talesätt är kanske för att det finns sanning i dem. Annars lever de inte kvar.

Jag tänker på:

"Det är inte ens fel att två träter"

Så sant så sant! Du måste äga din egen del! I en konflikt är alla lika delaktiga!

Vi har en konflikt på jobbet just nu, tja det är ju alltid något man kan klaga på men just nu är det en särskild konflikt jag tänker på. Jag är inte direkt påverkad, jag är inte en av de som träter så att säga.

Jag blir ju ändå indirekt påverkad, stämning, möten, gråt och ilska. Alla på arbetsplatsen drabbas på något sätt det är svårt att undvika när vi arbetar ihop mer än 40 timmar per vecka.

Nu filosoferar jag om vem som har skulden och jag kommer fram till att det är alla och ingen. Ingen blir lyckligare av att hitta en syndabock, inte i det här fallet. Ingen är syndabock men alla äger en del i problemet och alla måsta ta ansvar för sig själv! På gott och ont!

Jag kan inte ansvara för någon annan än mig själv och jag kan inte kräva att någon annan skall ansvara för mig!

Som sagt... hård insikt kanske men lätt att se när man står utanför ;)

Har haft en skön helg med en hel del djupa diskussioner med kloka människor då bland annat om konflikter. Hon berättade om en tidigare relation hon haft som tagit slut och att hon tyckte att den andra parten ägde större delen av problemet och hon kanske bara ägde 20%... sen kom hon till den hårda insikten att hon faktiskt inte kunde beskylla andra parten för mer än 50% och själv ta på sig andra halvan... Hårt sa hon men otroligt nyttigt och något hon haft stor nytta av senare i livet.

Jag är ingen perfekt människa och har ibland svårt att se min del i dåliga saker, det är ju lättare att se dem i positiva sammanhang, men när hon delade med sig av denna erfarenhet satte det fart på mina tankar och jag har funderat sen vi pratade om det.

För att själv komma till denna hårda insikt skall jag nu börja lite trevande med att titta på andra ;)

Att börja med mig själv och mina konflikter känns som att krocka med en vägg, måste få börja lite mjukt så att jag kan börja med att acceptera resonemanget och inte bara slå ifrån mig som en tjurig barnunge...

Vad säger ni?? Äger ni er del ;)

Fick lite tankar efter jobbet idag angående respekt.

Kanske det hör till den yngre generationen att vara lite mer lyhörd?? Nu kanske jag orsaker stora rabalder när jag uttrycker mig så men låt mig förklara...

På min arbetsplats har vi några långtidssjukskrivna... det beror inte på fysiska åkommor såsom ryggont eller brutna ben... de jag tänker på är sjukskrivna på grund av psykiska åkommor. Här kommer jag till generationsfrågan! Många av de äldre kollegorna har lite svårt med de här diffusa luddiga diagnoserna... de är av den inställningen (inte alla) att man kan bita ihop och ta sig i kragen.

Är det nu så att man inte orkar bita ihop ska man i alla fall orka svara på 1000 frågor och stå till svars för varför man är en belastning på samhället och går hemma och inte arbetar...

Nu hör ni hur jag jagar upp mig kanske... men som sagt några stycken på min arbetsplats är nu alltså hemma från jobbet. Några av dessa är dessutom sjukskrivna utan att anledningen i sin helhet är presenterad för den stora personalgruppen. Chefen vet naturligtvis och har även kontakt med dessa personer men dessa personers vilja är att chefen inte går ut och berättar varför de är hemma utan det är en fråga de själva vill svara på SEN!!! Senare!!! När de mår bättre.

Om detta är ett klokt beslut eller inte är ju inte upp till dig eller mig att tycka, det jag tycker är att beslutet är taget av vederbörande och det skall respekteras!!! Sen kan jag tycka vad jag vill eller att jag tycker att någon borde gjort annorlunda men i alla fall! Respekt!!!!

Många på min arbetsplats (däribland de flesta äldre)verkar inte vara av samma åsikt som mig och tycker att det är dåligt av både chefer och den som är sjukskriven att inte berätta i detalj varför... De yngre på min arbetsplats har en helt annan förståelse för privatlivet på något sätt. Jag vet inte vad det har med att göra?? Någon som har något bra förslag ? ;)

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara så egoistisk eller vad jag ska kalla det... Vill någon inte berätta för mig hur den mår så får väl jag acceptera det!!!

Grrr, blir arg när jag tänker på det!!!

Så nu ska jag åka iväg och rensa hjärnan på ett puls pass så kanske jag har lugnat ner mig när jag kommer hem ;)

Morr

För ett tag sen lyssnade jag på en väldigt intressant föreläsning som bl a handlade om vilken energi man har/tar och ger...

Föreläsaren liknade det hela med en ballong... Ibland har du massa energi som kanske sipprar ut sakta... eller ännu bättre blir mer "påfyllt" ibland har du ingen energi men hittar de personer eller de saker som gör att din "ballong blir påfylld"...

Nu är min ballong som sagt helt utan luft... det betyder ju också att jag inte har någon luft att ge till andra.

Jag behöver alltså någon som ger min ballong luft... Ska ju som sagt ha lite myskväll ikväll och ställer därför min förhoppning dit... att jag kan få lite luft där alltså... nu är jag lite negativ (för att min ballong är tom kanske) men det känns inte som att jag kanske kommer att få så mycket luft ikväll...

Hur länge ska man stå ut med ojämnt energiflöde?? Förstår ni?? Jag känner som om jag ger mer energi än jag får... Låter det mer begripligt??

Men som sagt... min ballong är tom nu... därför är det extra svårt att tänka positivt. Det kräver liksom extra... Varför ska det vara så? (nu är det nya funderingar) Varför är det "lättare" att tänka negativa tankar?? Även om de tar mer energi så är man inte på sin vakt så tycker jag att de kommer före de positiva... Är det kanske bara jag som är en neggo-människa idag eller??

Skäll på mig isåfall! Få mig att ta mig i kragen... Eller lyfta mig i håret som jag hörde någon uttrycka sig :)

Ja ja... det blir nog en väldigt trevlig kväll! Ska inte glömma att ta med vinflaskan så kanske lite bekymmer kan krypa ner där och gömma sig kanske ;)

Hoppas att helgen medfört tillräckligt med ny energi för att orka med en ny arbetsvecka. Det lät väldigt negativt kanske... vi får ta det från den positiva sidan... förra veckan var ett riktigt bottennapp så värre kan det knappt bli, därför kommer alltså nästa vecka att bli bättre än förra :)

Det lät ju lite bättre...

Nej, skämt åsido... Skulle verkligen behöva lite annat att lägga tankarna på. Får nog ta tag i det nästa vecka och hitta på lite roliga saker.

Ikväll ska jag i alla fall köra ett pass för att rensa huvudet... Efter en seg dag hemma är det precis vad man behöver, en genomkörare så att man blir piggare i huvudet en stund och sen somnar gott ikväll.

Ska fundera ut något kul till nästa vecka också...

Då var äntligen en jobbvecka till ända! Helt underbart!!! Det har varit en tung vecka på jobbet, mycket frånvaro och ganska låg stämning... vad gör man??

I min presentation har jag skrivit att jag är en A-människa... det visade sig idag väldigt tydligt. Låg arbetsmoral gör mig galen! Självklart får man ta det lugnt på jobbet när det är lite att göra och micropausar är jätteviktiga för att orka hela dan... men när det är mycket och göra är det bara att hugga i och köra på... så jobbar jag i alla fall, så när jag träffar på de här som suckar och stönar och menar på att de jobbar så det brinner under fötterna på dem när de i själva verket rör sig i slow motion... då blir jag galen!

Som sagt så har det varit tungt den här veckan... då blir det inte bättre av att gnälla och stöna... helt otroligt! Helst om man inte ens är ordinarie... jag menar... ett gott rykte för en framtida fast tjänst är något man själv får jobba på.

Säg ifrån om  ni tycker att jag är för hård, men jag tycker att ibland får man bita ihop och ta sig i kragen och sluta dra ner varandra i den negativa stämningen... det är väldigt tungt att känna sig ensam om att försöka se positivt... förstår ni?? Jag menar om alla gnäller och jag säger ifrån "nu ska vi försöka tänka positivt" så möts man inte av hejarklack och serpentiner direkt.

Nu vet jag också att i min mörkaste stund så vill jag inte möta en överhurtig människa som predikar om det positiva tänkandet... men jag har inte min mörkaste stund varje dag mellan kl 07.30-16.00

Usch och blä! Hjälp!!! Vad gör man för att få in de goda tankarna??

Nu ska jag i alla fall börja min helg med en kopp  färskt kaffe... sen väntar ett svettigt pass så man får rensa huvudet ordentligt! Sen är jag redo för en skön helg!!! Som jag ska njuta av varje sekund!