Vardagen fortsätter... arbetsplatsen är i upplösningstillstånd...

Nja, kanske inte så farligt...

Nu kanske vi tar tag i lite saker som händer, men oj vad svårt det är och vad ont det kan göra.

Har pratat mycket med mina kollegor idag, några av dem i alla fall. Haft långa diskussioner om dåtid, nutid och framtid.

Det som känns skönt för mig själv idag är att jag faktiskt tar med mig positiva överraskningar från mina kollegor. Någon som jag kanske inte trodde hade insikt i "verkligheten" visade att hon visst hade det... mer än jag trodde i alla fall.

Jag hyser goda hopp inför framtiden. Svårt bara att ingjuta detta hopp hos andra.

Försöker följa två ledstjärnor just nu:

Du äger din del i en konflikt!

Du har ett ansvar mot/för dig själv och dina känslor!

Någon kanske undrar vad jag menar... det kan jag svara på  om ni frågar ;)

I en konflikt måste du äga din del!!!

En hård insikt kanske och det är lättare att se om jag börjar med att titta på andras konflikter som jag står utanför.

Att gamla ordspråk eller talesätt just blir gamla ordspråk eller talesätt är kanske för att det finns sanning i dem. Annars lever de inte kvar.

Jag tänker på:

"Det är inte ens fel att två träter"

Så sant så sant! Du måste äga din egen del! I en konflikt är alla lika delaktiga!

Vi har en konflikt på jobbet just nu, tja det är ju alltid något man kan klaga på men just nu är det en särskild konflikt jag tänker på. Jag är inte direkt påverkad, jag är inte en av de som träter så att säga.

Jag blir ju ändå indirekt påverkad, stämning, möten, gråt och ilska. Alla på arbetsplatsen drabbas på något sätt det är svårt att undvika när vi arbetar ihop mer än 40 timmar per vecka.

Nu filosoferar jag om vem som har skulden och jag kommer fram till att det är alla och ingen. Ingen blir lyckligare av att hitta en syndabock, inte i det här fallet. Ingen är syndabock men alla äger en del i problemet och alla måsta ta ansvar för sig själv! På gott och ont!

Jag kan inte ansvara för någon annan än mig själv och jag kan inte kräva att någon annan skall ansvara för mig!

Som sagt... hård insikt kanske men lätt att se när man står utanför ;)

Har haft en skön helg med en hel del djupa diskussioner med kloka människor då bland annat om konflikter. Hon berättade om en tidigare relation hon haft som tagit slut och att hon tyckte att den andra parten ägde större delen av problemet och hon kanske bara ägde 20%... sen kom hon till den hårda insikten att hon faktiskt inte kunde beskylla andra parten för mer än 50% och själv ta på sig andra halvan... Hårt sa hon men otroligt nyttigt och något hon haft stor nytta av senare i livet.

Jag är ingen perfekt människa och har ibland svårt att se min del i dåliga saker, det är ju lättare att se dem i positiva sammanhang, men när hon delade med sig av denna erfarenhet satte det fart på mina tankar och jag har funderat sen vi pratade om det.

För att själv komma till denna hårda insikt skall jag nu börja lite trevande med att titta på andra ;)

Att börja med mig själv och mina konflikter känns som att krocka med en vägg, måste få börja lite mjukt så att jag kan börja med att acceptera resonemanget och inte bara slå ifrån mig som en tjurig barnunge...

Vad säger ni?? Äger ni er del ;)

Fick lite tankar efter jobbet idag angående respekt.

Kanske det hör till den yngre generationen att vara lite mer lyhörd?? Nu kanske jag orsaker stora rabalder när jag uttrycker mig så men låt mig förklara...

På min arbetsplats har vi några långtidssjukskrivna... det beror inte på fysiska åkommor såsom ryggont eller brutna ben... de jag tänker på är sjukskrivna på grund av psykiska åkommor. Här kommer jag till generationsfrågan! Många av de äldre kollegorna har lite svårt med de här diffusa luddiga diagnoserna... de är av den inställningen (inte alla) att man kan bita ihop och ta sig i kragen.

Är det nu så att man inte orkar bita ihop ska man i alla fall orka svara på 1000 frågor och stå till svars för varför man är en belastning på samhället och går hemma och inte arbetar...

Nu hör ni hur jag jagar upp mig kanske... men som sagt några stycken på min arbetsplats är nu alltså hemma från jobbet. Några av dessa är dessutom sjukskrivna utan att anledningen i sin helhet är presenterad för den stora personalgruppen. Chefen vet naturligtvis och har även kontakt med dessa personer men dessa personers vilja är att chefen inte går ut och berättar varför de är hemma utan det är en fråga de själva vill svara på SEN!!! Senare!!! När de mår bättre.

Om detta är ett klokt beslut eller inte är ju inte upp till dig eller mig att tycka, det jag tycker är att beslutet är taget av vederbörande och det skall respekteras!!! Sen kan jag tycka vad jag vill eller att jag tycker att någon borde gjort annorlunda men i alla fall! Respekt!!!!

Många på min arbetsplats (däribland de flesta äldre)verkar inte vara av samma åsikt som mig och tycker att det är dåligt av både chefer och den som är sjukskriven att inte berätta i detalj varför... De yngre på min arbetsplats har en helt annan förståelse för privatlivet på något sätt. Jag vet inte vad det har med att göra?? Någon som har något bra förslag ? ;)

Jag kan inte riktigt förstå hur man kan vara så egoistisk eller vad jag ska kalla det... Vill någon inte berätta för mig hur den mår så får väl jag acceptera det!!!

Grrr, blir arg när jag tänker på det!!!

Så nu ska jag åka iväg och rensa hjärnan på ett puls pass så kanske jag har lugnat ner mig när jag kommer hem ;)

Morr

Just ja... det finns söndagar också ;) De kommer också ganska ofta...

Har i alla fall haft en ganska skön söndag, bortsett från en grym huvudvärk...

Spenderade många timmar  med två goda vänner och en latte i handen... kan det bli bättre?? Nej just det ;)

Dessa goda vänner råkade också vara mina arbetskamrater så det blev ganska mycket jobbsnack. Satt och tänkte en del på mitt nyårslöfte... att bli en bättre människa... det är en balansgång ibland för det jag tycker är en bättre version av mig själv kanske upplevs som tvärtom av någon annan. Vi pratade om vissa problem vi har på vår arbetsplats och hur vi ska tackla dem. Mitt förslag var att bli öppnare och ärligare och verkligen säga till när man upplever problem, säga åt varandra tex när det blir en negativ jargong. Det är nämligen ett av våra problem att vissa (eller kanske alla) medvetet eller omedvetet gnäller om vissa arbetsuppgifter... vilket blir väldigt tröttsamt för den som står bredvid och lyssnar. Därför har vi pratat mycket om att påminna varandra om att inte vara negativa... (lätt va??)

Om någon nu börjar gnälla över en arbetsuppgift så kanske den personen inte hör hur negativt det hela låter men jag som står bredvid kanske uppfattar det hela som väldigt gnälligt vilket drar ner mitt humör... då är det lite mitt ansvar att säga till. Men som sagt, det som jag kanske tycker är öppet och ärligt kanske vissa inte tycker om... Jag vill ju inte bli en liten "polis" som springer omkring och säger till folk när de gnäller... då blir det ju jag som gnäller...

Förstår ni hur jag menar??

Men jag tror i alla fall för att bryta trenden att vi måste vara öppna och raka mot varandra och tala till varandra på ett sätt så det blir så lite missförstånd som möjligt. Där ligger det på var och ens ansvar att man står för både det man säger och uppfattar.... Låter det som grekiska??

Om jag tolkar något som någon säger på ett sätt som är negativt för mig måste jag kanske checka en gång extra att jag fattat rätt innan jag bestämmer mig för att den andra personen är elak...

Jag hör själv hur jag svammlar just nu... men jag menar att vi inte ska bli offer för missförstånd, det jag uppfattar som kritik kanske inte är illa ment om jag bara ger personen i fråga en till chans att föklara hur han/hon menar. Vi måste lära oss att prata lite samma språk...

Eller?? Är det inte det som är problemet oftast?? Missförstånd??

Nej... som sagt svammel kanske... jag säger kort och gott:

Tack och godnatt!

... är det några andra dagar på en vecka??

Denna vecka har varit lång men ändå gått väldigt fort. Jag har knappt hunnit samla mina tankar, än mindre hunnit få ner dem här... Nu är det i alla fall ännu en lugn helg, har inte många planer.

Som sagt veckan har varit lång men ändå gått fort. Det har varit något varje dag... seminarium, möten eller annan info. Nya arbetsuppgifter har kommit och snart är det dags att ta tag i mina utbildningar som jag ska hålla. Ska hålla min första kurs för mina kollegor på fredag, lite nervös är jag men har inte hunnit tänka så mycket på det hela.

Jag känner mig trygg i mina kunskaper, nu är det bara att göra en bra skriftlig sammanfattning så jag har bra stöd när jag står där på fredag och kanske kommer av mig. Alla som har tips om att hålla i utbildningar får gärna dela med sig. Ska försöka lägga mycket fokus på att bli duktig på att ge konstruktiv kritik... låter kanske lätt men det är väldigt svårt.

Ett av de bästa tipsen jag fått hittills är att byta ut men mot och , och börja med det positiva t ex... det här gör du bra och förbättrar/förändrar du detta kommer det att bli optimalt.

Hur låter det? Kom gärna med feedback om ni har!

Är lite sur på mig själv för att jag inte har kunnat träna så mycket som jag planerat den här veckan. Har haft lite förkylningskänningar sen i onsdags... jag har nyss varit förkyld så jag vägrar bli sjuk igen! Sist när jag kände att det var något i kroppen lyssnade jag inte utan åkte och körde ett pass... japp, då kom förkylningen som ett brev på posten. Därför passar jag mig noga den här gången. Jaja, det kanske känns bättre i helgen så jag hinner köra lite... annars kommer det ju en ny vecka snart igen ;)

Ha det gott alla! Och njut av helgen!

Då var vardagen här igen... Trodde inte att det var sant när den där eländiga klockan började väsnas imorse... jag hade nyss somnat kändes det som. Tja, man får väl skylla sig själv när man är ledig över en vecka och lyckas nästan vända helt på dygnet och inte vrider tillbaka det minsta innan klockan tjuter 6:00... Det gick i alla fall förvånansvärt bra att ta sig upp (ska väl inte säga för mycket, imorgon kommer att bli en plåga).

Sen var det tillbaka i rutinerna igen på jobbet... kändes ändå som om jag gick till jobbet med lätta steg. Stämningen på jobbet var också ganska god och det känns som mitt eget försvar mott gnäll och smittsam negativitet är mycket starkare nu... Nu är det bara upp till mig att hålla det starkt!

Fick mycket gjort idag, sådana där små detaljer som man gärna drar lite på, men nu är mycket fixat.

När en rutinartad måndag var på kalenderbladet så var det självklart även dags för veckans höjdpunkt för kroppen: Skivstång!! Skitkul! Hade i och för sig förväntat mig ett nytt pass, men vi körde på det gamla vanliga... lite besviken men bra ändå för det är ju alltid lättare att ta ut sig max när man vet vad man ska göra och ungefär hur länge man ska hålla på så man kan disponera sina krafter (Kalla-inspiration).

Nu värker det ordentligt i axlar, överarmar och lår... tog en sväng förbi affären... aj aj aj... bära kundkorg...

Nu ska jag skrota runt en stund här i mitt lilla hem. En lugn kväll för mig själv! Riktigt skönt efter alla helger med mycket socialt umgänge. Kanske låter som om jag inte har haft det bra... tvärtom! Jag har haft det toppen över alla helger men det är ändå skönt att vara tillbaka till vardagen och till vardagen hör några ensama kvällar på hemmaplan till!

Hoppas jag tar mig ur sängen imorgon bitti bara... både med tanke på trötthet och en dos av träningsvärk...

Godnatt!

Var bjuden på dop idag till ett par goda vänner, de skulle döpa sin son som är snart 6 månader.  Vi var lite sena ute och det blev stressigt att komma iväg. Vi landade i kyrkan ca 4 minuter innan ceremonin skulle börja... Något drog ut på tiden så vi hann pusta ut och se oss omkring en stund, hejade lite försiktigt på folk vi kände igen och pratade lite tyst med några vänner i bänkraden framför oss.

Jag tänkte lite på vilken vördnad jag känner när jag kliver in i en kyrka. Jag är inte troende kristen, mina föräldrar har inte uppfostrat mig som troende och de utövar väl sin kristendom som de flesta svenska idag... Jag är förvisso både döpt och konfirmerad och den dagen mina bröllopsklockor klämtar är det väl inte helt osannolikt att det blir ett JA i kyrkan...

I alla fall, det är med respekt jag kliver in i en kyrka, känner lugnet och bara njuter.

Som sagt det drog ut lite på tiden och till slut kom prästen fram och annonserade att vi snart skulle börja då alla nappflaskor nu var i sin ordning (väldigt lättsam och trevlig präst måste tilläggas). Jag var inte helt säker på om mina vänners son var det enda barn som skulle döpas, det är ju inte helt ovanligt att det är flera barn.

I alla fall... församlingen reser sig efter att klockorna har ringt ut och orgeln börjar spela... vänta lite... det här är inte dopmusik... det här är bröllopsmarch... In skrider brud och brudgum bedårande vackra och bara lyser av kärlek!!! Det gick som en rysning i kroppen och tårarna bara kom... Helt underbar känsla! Jag blev så glad för min kära väninnas skull! En underbar kvinna som förtjänar allt gott i världen då hon är godheten själv! En varm, mjuk och fin människa som haft en hel del otur och många tunga stunder här i livet!

Därför kändes det extra känslomässigt att se henne så lycklig och så vackar, skrida framför altargången med sin blivande make i ena armen och hennes 3-åriga dotter i andra handen och deras 6-månaders son i famnen på efterföljande vännina.

Eftersom ingen visste om denna lilla kupp (förrutom 3 personer) var dopkaffet efteråt ganska stillsamt och lugnt och blev inte direkt en bröllopsfest... men det var precis som de ville ha det och det var så fint att få dela denna stund med dem!

Känslan jag fick när jag förstod vad som var på väg att inträffa, när jag såg dem komma gående och höra dem avlägga löften inför varandra, är en känsla som är innerligt varm och som jag kommer att bära med mig länge! Hoppas ni alla får känna den någon gång för det finns inget som värmer så gott som lycka inför någon annan!

Ville bara berätta för någon och det blev för er ;)

Snart är min lediga vecka slut, men några dagar har jag kvar att njuta.

Det har verkligen varit välgörande att få sova ut på morgnarna och bara ägna mig åt det jag känner för just nu.

Nästa vecka drar arbetet igång igen och då är det en fullspäckad vår som kommer till mötes. Det känns bra ändå och jag kommer att (som det känns nu) välkomna våren med ett positivt förväntande om vad som komma skall.

När man en gång haft den där lilla klumpen i magen inför jobbet och minns den känslan så är det ganska underbart att kunna få gå till sitt arbete, där man ändå spenderar mer än 40 timmar per vecka, och trivas och ha goda förväntningar.

Jag skall försöka komma ihåg klump-känslan länge så jag kan förstå hur bra jag har det... det är nog alldeles för många människor idag som mår dåligt på sitt arbete eller sin arbetsplats. Tyvärr eller vad man ska säga så finns det inte så många olika lösningar att ta till... enligt min åsikt är det mesta upp till en själv. Du är dig själv närmast... eller som jag försöker formulera mig oftast... jag är mig själv närmast.

Jag håller nämligen på att träna (har gjort det ett tag) på att prata i jag-form. Inte i man-form... Det är så lätt att prata om att "man brukar", "man borde" och så vidare... Det jag menar är faktiskt att JAG brukar eller JAG borde... Jag kan inte prata för någon annan än mig själv!

Nåväl... liten avstickare från ämnet men det är min åsikt som jag står ganska fast vid!

Jo som sagt... det är mycket upp till mig själv att försöka förändra en situation som jag inte mår bra i eller på annat vis behöver förändra. Sen hur jag gör det är en annan sak... men att gå dag ut och dag in och bara må dåligt, gnälla över det och inte göra något åt det, det är inte ok i min värld. Gnäller man bara och samtidigt visar en attityd där man inte vill göra något åt saken då försitter man sin rätt att gnälla! Punkt och slut!

Nu menar jag inte att man inte får gnälla, självklart får man det. Det är skillnad på "gnäll" och "gnäll"... men den där negativa attityden och auran som gnäll medför  är väldigt giftig och smittsam och är mycket lättare att dras med i än i den positiva andan... därför har vi alla ett ansvar mot varandra att inte förgifta vår omgivning...

Ja ja, lite tankar och idéer inför nästa vecka... Nu ska jag försöka ta med dem till mitt arbete och hålla min del av nyårslöftet ;)